fbpx

Linnéa berättar

Humor med allvarlig underton

Att prata med Linnea Wittboldt, 28 år, är ibland som att befinna sig mitt i en ståuppshow. Hon målar sin omvärld med humor med en allvarlig underton. Nu har hon bott i egen lägenhet i Helsingborg i några år och klarar vardagen tack vare sina assistenter från Furuboda Assistans och sin bästa vän Julia Augustsson.

Ibland är vårt samtal som att befinna sig mitt uppe i en ståuppshow där 28-åriga Linnea Wittboldt rappt gestaltar både sig själv och trilskande busschaufförer eller sin glada assistent Carolin.

Linnea har sjukdomen Epidermolysis bullosa, eller EB, där överhuden sitter löst och det bildas smärtsamma blåsor och sår på kroppen. Inne undviker hon rullstol i det längsta (bara om jag har skiiiitont! kommenterar hon), utomhus kan hon ibland gå, ibland använder hon permobil. Även hennes ögon drabbas och när det är som värst måste hon ligga i ett totalt mörklagt rum. Sedan några år tillbaka bor hon i en egen trea i Helsingborg med hjälp av assistenter från Furuboda Assistans.

Nu har du egen lägenhet i din hemstad och kan träffa vänner hela tiden, eller? – Nej, jag tar det lugnt, jag måste ge mig själv tid att läka så mycket det går. Vännerna håller jag kontakt med hela tiden och träffar dem gör jag väl en eller två gånger i månaden. Kanske går vi på bio om jag kan och har råd.

Studerar du, eller jobbar? – Jag gick gymnasiet i Kristianstad och bodde på elevhem. Sedan började jag på Furuboda folkhögskola men det fungerade inte för mig. Jag hade en jättedålig period och blev bara sämre, jag fick sittsår och det funkade inte att lösa uppgifter från sängen. Jag tog smärtstillande men då blev jag för trött i huvudet så till slut blev jag skoltrött och hoppade av.

Kan du dela med dig av några minnesvärda möten? – Det måste bli att jag har träffat min bästa vän Julia Augustsson som bor i Lund. Vi brukar skämta om att jag är ytlig och hon är djup! Mitt handikapp sitter ytterst, i överhuden, medans Julia har ett halvt hjärta. Ändå har vi samma symptom. Vi får båda kämpa med människor som inte förstår varför vi kan gå i trappan en dag men inte nästa (säger Linnea och uppför en enminuterspjäs med knasiga kommentarer från nya kompisar). Vi vet att en plan aldrig är en plan utan ett förslag. Det kan ändras fort.

Och vi tycker inte synd om varandra utan skojar bort det. Typ ’Kunde du inte ha petat dig i ögat i morgon i stället?’ ha ha! Vi vet också hur och när vi ska pusha varandra, det är nästan som en instinkt.
– Sedan åker jag kollektivt varje vecka. En del busschaufförer är sååå snälla och artiga. Några känner igen mig, det är inte svårt att missa en tjej som kör permobil och är inbäddad i bandage! Andra gör allt för att slippa undan, säger att rampen är trasig, att de inte har plats och försöker få mig att ge upp (här håller Linnea en fartfylld ståuppshow igen!). Men jag är inte lätt att trampa på, jag är så stenhård när det gäller mina rättigheter.

– Och så är det ju min ena assistent, Carolin från Furuboda Assistans. Vi har byggt en jättestor bur till mina marsvin Phoebe och Rachel, den är på hjul så att vi kan flytta in dem till mig när jag är sängliggande. Det var väldigt roligt att göra ritningarna tillsammans, såga och måla. Vi har superkul och fungerar jättebra ihop även med de allra jobbigaste uppgifterna – som när jag badar och hon måste byta alla bandage på hela kroppen. Det är extremt utmattande. Vi tävlar och försöker göra omläggningen så snabbt som möjlig. Och blir det fel blir det tilläggsminuter. Vi triggar varandra hela tiden, skrattar och pratar. Jag har 14 mediciner, 6-7 sorters salvor och extremt många sorters bandage, alla mina assistenter hjälper mig att hålla reda på vad som behöver förnyas eller beställas.
Hur ser du på din närmaste framtid? – Just nu har jag få mål. Jag vill behålla mina assistenter, jag har tre nu men ska egentligen ha fem. Och tack vare att mina assistenter kan täcka upp för mig när jag mår som sämst ska jag skaffa en hund, en dvärgpudel. Den kommer att göra så mycket gott för mig. Jag vill träna rallylydnad, det har jag testat på en kurs med en lånehund. Då får jag träffa folk och jag tänker inte så mycket på mitt handikapp. Jag vill också ha hund för att pusha mig själv att ignorera smärtan. Att ta hand om någon annan blir viktigare än att det gör ont.