Det är en kall söndag i februari och tunga moln hänger i luften. Regnet bara väntar på att få falla ner. Jag välkomnas in i Björns varma stuga, han bor på internat på Furuboda folkhögskola. Hans personliga assistent Andreas tar emot mig och jag får en varm kopp kaffe. Björn själv känner sig lite hängig efter att ha fått sin tredje dos av Corona vaccinet och slappar därför skönt i sin pyjamas i fåtöljen intill mig.
Björn är 27 år gammal, född i Uppsala och uppväxt i Knivsta. Hans mamma och pappa separerade när han var 3-4 år och familjen består nu av en bror och fyra bonussyskon samt bonusföräldrar. Björn har från och med den 1 januari i år blivit direkt kund hos oss på Furuboda Assistans. Han är deltagare på Furuboda Folkhögskola och går sitt andra år i kursen PVI (På väg igen) men det är inte där vi startar vårt samtal.
Huvudvärk var en hjärntumör
Björn berättar, allting började med en kraftig huvudvärk som inte ville ge med sig. Jag fick en remiss av vår husläkare till en magnetröntgen. I samband med att jag hade bytt klass, då jag blev mobbad i en annan och skulle nu börja i 5:an, upptäckte man att jag hade en hjärntumör. Den satt mitt i smeten precis intill synnerven och var i storlek som en golfboll.
Tack och lov visade det sig att tumören var godartad men en operation var ett faktum. Läkarna förberedde mig att jag skulle kunna förlora synen helt men när jag vaknade upp efter operationen såg jag ljuset. Även om det var suddigt så kunde jag i alla fall se. Jag behövde inte leva i totalt mörker. Jag minns när läkaren kom på sin rond och allt jag såg var en suddig stor groda och att hen pratade sååååå långsamt. Allt kändes som i slowmotion.
Klasskompisarna stöttade
Efter operationen var jag länge sängliggande och jag fick därför på nytt lära mig att gå igen. På sjukhuset och tillhörande behandlingshem stannade jag i över ett år. Där fick jag succesivt vänja mig vid mina nya förutsättningar samtidigt som jag fick undervisning då jag inte kunde komma tillbaka till min vanliga skola än. Jag hade problem med minnet och har det än idag, jag har tunnelseende, men det skiftar från dag till dag.
Vårterminen i 6:an kom jag tillbaka i min ordinarie klass. Mina klasskompisar hade tidigare skickat en massa lycka till brev/kort till mig som jag uppskattade så. En klasskamrat hade till och med sytt en keps på syslöjden till mig. Den var dock lite för liten, men tanken att någon hade skapat något fint till mig gav mig en sådan positiv WOW-känsla. Det berörde mig!
Stor omställning
Att komma tillbaka i vardagen var en stor om ställning för mig. Från att ha varit en av de bästa i klassen till att nu vara den som behövde mest stöd och hjälp var oerhört jobbigt. Det påverkade min självkänsla.
Jag kämpade med tankar som ”Vad är det för fel på mig?!” Det kändes som jag var dum i huvudet. Acceptansen av min situation förändrades under högstadiet när jag kom i kontakt med Barn och ungdomspsykiatrin och fick stöd ifrån dem. ”Det här är den Björn jag är idag! Jag fick andra förutsättningar i livet.”
Utbildning och praktik
På gymnasiet läste jag samhällsvetenskaplig linje med inriktning människa och miljö. Åren på gymnasiet var helt fantastisk. Jag kände mig som en stor del i klassen. Fick en känsla av att tillhöra något. Vara en i gänget. Efter gymnasiet hjälpte arbetsförmedlingen mig att få praktik på dagligverksamhet och jag fick praktik hos en tidning. Mitt uppdrag var att åka runt och besöka olika kulturevenemang. Hur tillgängligheten var för synskadade, rullstolsburna samt för andra med lätta funktionsnedsättningar. Min praktik hade dock ett slutdatum och min mamma hjälpte mig att söka efter något som jag kunde göra härnäst. Där kom Furuboda in i bilden. Hösten 2020 började jag på Furuboda Folkhögskola och går nu kursen PVI. Något jag trivs väldigt bra med. Trots all trauma som ligger i botten hos oss alla deltagare i klassen skrattar vi väldigt mycket. Vi har en fin gemenskap. Jag har även funnit min humor-tvilling Tilde – vi delar samma torra humor.
Konstigt att det heter Uppsala när Sala ligger högre upp!
Vet du vilket språk man talar i himlen? Ängelska.
Första gången jag fick höra om att någon hade fått Corona tänkte jag. Har man fått en öl?
Musikverkstan nästa
Björn har tidigare varit skriven i Uppsala hos sin mamma men hade en stor längtan till något eget. Han är nu skriven i Skåne och har fått en egen lägenhet i Tomelilla. Han bytte i samma veva assistansbolag och blev en av Furuboda Assistans kunder. Björn säger, -Jag trivs på Furuboda och har en plan att fortsätta min utveckling här. Till hösten hoppas jag att jag kommer med i Musikverkstan som är en annan kurs på Furuboda Folkhögskola. Ett av mina stora fritidsintresse är att skapa musik. Det gör jag genom min iMac och klaviatur. Jag trivs även så bra med mina assistenter. Känner mig tillfreds och är glad. Vi har roligt tillsammans.
När jag ställer frågan hur hans liv hade sett ut utan assistenter svarar Björn,
Då hade jag bara suttit hemma. I tomheten. Mina assistenter hjälper mig att leva ett självständigt liv.
Hur ser dina framtidsdrömmar ut?
I samband med min operation av hjärntumören fick jag utlopp av mina känslor genom att skriva dikter och måla. Jag har dessa samlade i några svarta läderbundna böcker. En dröm är att någon gång kunna ge ut en samling med dessa bilder och dikter.
Björn delar med sig av en dikt:
Jordgubbar, röda, söta
Koka, skiva, äta
Något som hör sommaren till – Mumsfilibabba!
Text: Helena J Rosendal