Ibland är vårt samtal som att befinna sig mitt uppe i en ståuppshow där Linnéa Wittboldt rappt gestaltar både sig själv och trilskande busschaufförer eller sin glada assistent Carolin.
Linnéa har sjukdomen Epidermolysis bullosa, eller EB, där överhuden sitter löst och det bildas smärtsamma blåsor och sår på kroppen. Inne undviker hon rullstol i det längsta (bara om jag har skiiiitont! kommenterar hon), utomhus kan hon ibland gå annars använder hon sig av sin permobil. Även hennes ögon drabbas och när det är som värst måste hon ligga i ett totalt mörklagt rum. Hon bor i en lägenhet på markplan i Helsingborg och får stöd i sin vardag utav sina assistenter från Furuboda Assistans.
Nu har du egen lägenhet i din hemstad och kan träffa vänner hela tiden, eller?
– Nej, jag tar det lugnt, jag måste ge mig själv tid att läka så mycket det går. Vännerna håller jag kontakt med hela tiden och träffar dem gör jag väl en eller två gånger i månaden. Kanske går vi på bio om jag kan och har råd.
Studerar du, eller jobbar?
– Jag gick gymnasiet i Kristianstad och bodde på elevhem. Sedan började jag på Furuboda folkhögskola men det fungerade inte för mig. Jag hade en jättedålig period och blev bara sämre, jag fick sittsår och det funkade inte att lösa uppgifter från sängen. Jag tog smärtstillande men då blev jag för trött i huvudet så till slut blev jag skoltrött och hoppade av.
Kan du dela med dig av några minnesvärda möten?
– Det måste bli att jag har träffat min bästa vän Julia Augustsson som bor i Lund. Vi brukar skämta om att jag är ytlig (eftersom mitt funktionshinder sitter i huden) och hon är djup (hon lever med ett halvt hjärta). Ändå har vi väldigt lika problem i vardagen. Vi får båda kämpa med människor som inte förstår varför vi kan gå i trappan en dag men inte nästa (säger Linnéa och uppför en en-minuters-pjäs med knasiga kommentarer från nya kompisar). Vi vet att en plan aldrig är en plan utan ett förslag. Det kan ändras fort. Och vi tycker inte synd om varandra utan skojar bort det. Typ ’Kunde du inte ha petat dig i ögat i morgon i stället?’ Ha ha! Vi vet också hur och när vi ska pusha varandra, det är nästan som en instinkt.
– Sedan åker jag kollektivt varje vecka. En del busschaufförer är sååå snälla och artiga. Några känner igen mig, det är inte svårt att missa en tjej som kör permobil och är inbäddad i bandage! Andra gör allt för att slippa undan, säger att rampen är trasig, att de inte har plats och försöker få mig att ge upp (här håller Linnéa en fartfylld ståuppshow igen!). Men jag är inte lätt att trampa på, jag är så stenhård när det gäller mina rättigheter.
– Och så är det ju min assistent Carolin från Furuboda Assistans. Vi har superkul och fungerar jättebra ihop även med de allra jobbigaste uppgifterna – som när jag badar och hon måste byta alla bandage på hela kroppen. Det är extremt utmattande. Vi tävlar och försöker göra omläggningen så snabbt som möjlig. Och blir det fel blir det tilläggsminuter. Vi triggar varandra hela tiden, skrattar och pratar. Jag har 14 mediciner, 6–7 sorters salvor och extremt många sorters bandage, alla mina assistenter hjälper mig att hålla reda på vad som behöver förnyas eller beställas.
Det blir inte alltid som man tänkt sig…
-Tidigare hade jag planerat att skaffa en dvärgpudel. Det blev inget med det…. Det blev en Phaléne. Han heter Birk och är 7 år. Vi går på en massa hundkurser tillsammans. Rallylydnad, Nosework, Agility, Hoopers, Miljö kurser och massa mer. Vi går kurs ca 1 gång i veckan och brukar gå på läger på somrarna. Julia har också skaffat hund och dessutom själv tränat upp henne till sin assistanshund. Hon heter Saga och är en väldigt söt liten Golden Retriever. Hon och Birk är väldigt bra vänner och när hon kommer på besök sitter vi i soffan tillsammans alla 4 och tittar på serier. Eller så går vi på promenad ut i skogen. Då jag bor i en 4 på markplan har jag möjlighet att släppa ut Birk i vår trädgård. Det gör jag dem dagar när smärtorna är som värst.
Mamma och pappa kommer också ibland och tar honom på promenader på Kullaberg eller på hund stranden där jag inte kommer fram.
Tack vare min älskade hund Birk mår jag mycket bättre. Jag har mer ork och mindre smärtor. Även om det fortfarande går upp och ner är det iallafall lite bättre och det är mycket tack vare Birk. Han ger mig så mycket motivation, styrka och sällskap. Att ta hand om någon annan blir viktigare än att det gör ont.
Så, nä. Livet blir inte alltid som man har tänkt. Ibland blir det faktiskt bättre.
